Sida 325

Och eftersom han icke kunde nå dessa förfarna
skälmar med sin ämbetsstav, begynte han attackera
andra, mindre förfarna. En svärm av sävliga,
beskedliga lyktgubbar strömmade ut genom Norstedts
port, trogna åskådare, som in i det sista applåderat
Lisa-Britas behag, hovmarskalkens figur och
tendresse, rektors stentorsstämma, konrektors fria spel
och yngste kollegas underbara hästminne.

Stadsfiskalen förföljde dem oblidkeligt, stötte dem med
staven i rygg och sidor och ropade:

"Gå hem med sig bara! Raska på! Gå hem med
sig bara!"

"Vi går ju, vi går ju," svarade de stackars
människorna. "Men här är så förbålt mörkt, herr
stadsfiskal. Vi snubblar, vi slår oss."

"Ja, det är bara skälmar, som spankulera i