Sida 332

höllo spakar i händerna, andra brynte sina knivar
mot stövelsulorna. Fru Gunhild kunde svårligen
fatta, vad denna vilda tavla skulle föreställa om
icke en rövarkula eller en scen ur Schiller. Männen
gåvo sig outsägligen dorska och vresiga miner.
Pojkar och vuxna slynglar med svarta ögon och
mörkt, blåskiftande hår trängdes i en klunga mitt
på golvet, grälade, fäktade, slingrade och snodde
sig om varandra som ormar i ett stenröse. Av
kvinnor syntes endast en led gammal käring, som flitigt
kredensade brännvin ur ett mäkta stort fat. Luften
skämdes av spritångorna.

Längst bort i rummet och dold av pannmuren
hördes någon orera livligt och utdela befallningar.
Fru Gunhild igenkände magister Ekmarcks röst.
Och plötsligt vaknade hennes klara förstånd så pass

ur dess slummer att hon erinrade sig sitt ärende.
Hade inte Lilja sänt vakten i hälarna på magistern