Sida 335

fläckats. Minne och förstånd klarnade alltmer och
därmed växte oron.

"Tydningen?" upprepade Ekmarck. Han kastade
huvudet fram och tillbaka så att hårlocken
klatschade kring tinningarna.

Och han ropade:

"Tydningen är att vi fattiglappar äntligt
tröttnat på hundsnus och rappakalja. I dag är vår dag,
vår hämnd och vår rätt. Den snikne husbonden
har redan måst hoppa kråka i snön och lova bot
och bättring. Rike mannen, som stal den fattiges
enda lamm, har dömts till samma straff som
vandrande juden. Osalig skall han irra kring staden,
buren visserligen eftersom hans rang sådant
kräver --"

Ett allmänt rungande skratt avbröt honom.