Sida 355

"Tag då min arm, Ullan," sade Ullan Bernhusen.
"Jag känner en plats bakom stora spegeln, som
passar oss panelhönor förträffligt."

Honoratiores samlas i Blå salen. Klockaren har
redan slagit sig ned vid taffeln, händerna kila på långa
magra fingrar som stora spindlar kors och tvärs över
tangenterna, dock endast för övnings skull och utan

att slå an. Han prövar polka, vals, galopp,
varsovienne och den nya dansen schottis. Svetten lackar
över den kantiga pannan och de magra ryckande
kinderna. Gång efter annan kastar han sig runt
på stolen och kisar mot dörren. När Jörgen Siedels
breda gestalt fyller dörröppningen lyfter klockaren
sina händer, trevar i luften efter lämplig
ingångsmarsch men råkar av gammal begravningsvana mitt
upp i Beethovens Funebre.