Sida 356

Siedel för sin dotter till vänster, Ullan Brenner
till höger. Han småler sömnigt och mäktar inte
dölja en gäspning. Mutters gnistrande
kristallkronor skära honom i ögonen, han böjer huvudet.

"Det var en bra marsch*," säger han, "lagom att
gå efter. För mina gamla ben."

Lantbor följa par om par. Bernhusen har sökt
sin moatjé bland de yngsta, konrektor Krok, redan
något drucken, har förbarmat sig över Karin Lilja,
herr Abraham följer dem tätt i spåren.

Fru Gunhild går ensam. Den allvarliga musiken
ger henne en allvarlig, sorgsen, tankspridd min.

Men nu sticker mutter in sitt upphettade huvud
och ropar:

"Carlén, Carlén! Varför attan spelar du en psalm?"