Sida 359

Lisa-Brita är för stunden att förlikna vid en vit
pärla, gömd mellan snikna musselskal. Baron
Bernhusen gör ett försök att öppna skalet med sin värja.
Förgäves.

Klockaren spelar, dansen går förträffligt med
sedesam livlighet. Endast då någon hop av
upproriska gesäller och drängar stojande drager genom
Kyrkgränd bli de lätta stegen mera dröjande och
flickorna stirra hjälplöst förskräckta på sina tappra
kavaljerer. Klockaren spelar falskt. Borgmästaren
springer upp, färdig till aktion. Wagnelii hustru
svänger hotfullt sin lur.

Kommerserådet lägger sitt huvud på sned och grinar.

"Ingen oro, mina damer, ingen oro! Revolutionen
gäller min ringa person. Men varen fullständigt

trankila. Kommer det därhän, skall det vara