Sida 369

"Det vill inte jag heller," mumlar konrektor. I
detsamma möter honom Karin Liljas bedjande
blick. Då bugar han på nytt och bjuder upp. Hon
svarar:

"Konrektor behöver nog bättre sitta."

"Det behöver jag," medger konrektor och tar
plats bredvid Karin Lilja. "Ack, vad fröken är klok
i sin ungdom. Och vad jag är stollig."

Han sitter en stund tyst, skjuter axlarna upp till
öronen och stirrar sorgmodigt framför sig. Så
vänder han den tunga, svarta, druckna blicken mot
fröken Karin. Och tänker:

Vad den flickan är ful! För hennes skull skall
intet Ilion falla. Nej, vem skulle begära henne, om
inte möjligen jag? Och vem skulle begära mig, om