Sida 392

Han sliter upp halsduken, gapar, kippar efter
luft. Hjärtat dunkar obarmhärtigt. Vänstra handen,
som han håller lyftad till kinden, öppnas och knytes,
öppnas och knytes.

"Väl, bergsmän. Jag hade en son. Den dräpte
han, räven i Ryglinge. Han var rädd för min son.
Han lockade honom ned i gruvorna. En gång då
gossen var trött, en gång då han var vill i
förståndet. Han dräpte honom. Han där, räven i
Ryglinge."

Jan lyfter sitt huvud, pannan är förunderligt hög
och vit.

"Det ljuger du, Jörgen, som var man vet. Men
du skövlade, var du gick fram, du stal, du skändade.
Dina missgärningar dräpte din son och den
straffande guden behövde icke min hjälp. Tjuv,
skövlare, skändare! Du är märkt och dömd som ett