Sida 393

moget träd. Kom!"

Nu vältra bjässarna mot varandra, vräkande
undan vänner och fiender som vore det strå och
halm. Likväl nå de icke varandra. Bergsmän och
bönder snubbla över kullstjälpta bänkar, falla och
bilda ett levande värn mellan Jörgen och Jan.
Västerrådafar, med knivskaftet mellan tänderna, river
och bänder för att skaffa sig väg. Under fingrarna
känner han kött, som skälver av rädsla och av
smärta. Fingrarna krökas ofrivilligt,
krampaktigt, som klorna hos en jagande hök. Naglarna
tränga in i fuktig, het hud. Hårtussar rullas
kittlande under handflatorna.

Då mister han besinningen. Knivskaftet gnisslar
mellan käkarna och träflisor flyta i blodigt dregel
utför hakan. Som en skrämd råtta ilar struphuvudet
upp och ned under halsens spända, gråsvarta hud.
Ur bröstet pressas ett stålvasst läte.