Sida 406

Men Ullan Bernhusen i Rogershussläden brast
plötsligt i gråt och Arvid Siedel tog förläget till
hatten, lyfte den ett par tum över hjässan.

Det var hatten med de alnslånga krusflorsbanden,
Jörgens hatt, som han burit till vårdtecken
över sin sorg.

"Kära Ullan, käre Arvid, varför gråta? Låt oss
bära det med jämnmod. Allt sker till det bästa.
Stackars svärfar hade sorger -- nu behöver han inte
längre klaga. Och vi -- vad kunna vi mer uträtta?

Låt oss se till, att Jörgen Siedel får en värdig
jordafärd. Det är allt."

Vid Klockeberga vägskäl skildes Rogershussläden
från släden med svarta kistan.

"Adjö, far," sade Ullan Bernhusen kort och