Sida 407

torrt. Arvid Siedel blev ännu mer förlägen, lyfte
på hatten. Och för att någonting säga och för att
dölja sin förlägenhet, pekade han med det vajande
krusfloret ut mot snöslätten.

"Se där, Ullan, den stora drivan. Därunder ligger
fader Jostes sten. Ack, den gamle kanaljen, där
satt han med sin raffellåda och spejade. Måtte ha
varit en tjuvgubbe."

Jörgen Siedel återvände hem, ensam som seden
blivit i den släkten. Kvällen var tyst. Korgslädens
jämna knarrande under den tunga kistan, hästarnas
flåsande, kuskens morrningar i rimfrostskägget,
ingenting annat.

Färden går trögt. Vägen har icke plogats efter
sista snöfallet, släden sjunker djupt i de mjuka
drivorna.