Sida 320

skälvande ton: Hör! Hör bara!

Det är barnet, som gråter. Han skriker
överljutt och ropar på mamma. I trots av allt är hans
röst lika gäll, obehaglig, trilsk, nästan utmanande.
Men det märker hon inte nu. Hon har hållit sig
lugn så länge, nu kan hon icke mer. Hon stryker
den sjuka hastigt över kinden och springer ifrån
henne. Hon springer upp på sitt rum. Innan hon
hunnit fram till sängen faller hon på knä. Och
inte ens så kan hon hålla sig upprätt. Hon faller
framstupa och brister i hejdlös gråt.

Det är ljuvligt befriande. Det sköljer bort dagars
och nätters och de sista minuternas ångest. Hon
vet inte, hur länge hon ligger där och snyftar.
Det kan endast vara en helt kort stund. Hon skulle
vilja ligga där timme efter timme. Det är så skönt
att få snyfta, bara snyfta.