Sida 331

Kanske har herr ordföranden lika skarp hörsel
som tunga. Det rycker till i mungipan och ögonen
kisa. Ett sista klubbslag. Stämman är slut. Den

mycket viktiga saken har avgjorts på ett
tillfredsställande sätt.

En kvart senare står herr ordföranden på
kyrkogården framför en hög bautasten, ännu svept i sitt
hölje. Det är vackert att han står här, beredd att
tala efter mottot: nihil nisi bene, ty mannen, som
vilar under stenen var en gång hans bittre ovän.
Han har kommit i sista minuten men dock
punktligt: han har intagit sin plats, den förnämsta. Och
som den högtidliga akten inleddes med en bön,
står han nu med huvudet böjt, ansiktet dolt bakom
hatten. Så låter han hatten sjunka, så lyfter han sitt
huvud.

Hans ansikte uttrycker vemod, den kloka