Sida 332

förståelsens, den milda förlåtelsens vemod. Rösten
är klar, mjuk och varm, då han bjuder täckelset
falla. Den döde ovännens bronsansikte stirrar emot
honom från stenen. Han börjar sitt tal. Blicken
glider bort från stenen, ut i rymden. En stor, klar
blick. Han talar, han framställer sin oväns liv i
vackra, enkla, nästan barnsligt enkla tavlor (och i
hans hem finns ett rum med vackra, barnsliga
tavlor), och i denna barnsliga, klara enkelhet
försvinner allt, som kunde vara bittert och bryskt.
Hundra ögon betrakta honom, nyfiket, lystet. Ty
om också mannen kan trolla med ord, så måste
dock - tänker och hoppas man - tankarna trycka
sin prägel på ansiktet. Men herr ordföranden talar
och så småningom fyllas de nyfikna ögonen av

tårar. Man ser honom icke längre tydligt. Och
även om man såge - skulle man ingenting se.

Den högtidliga akten är slut, herr ordföranden