Sida 335

Men det ser inte så ut, det låter inte så. Han
vänder sig till gubbarna, än till den ene, än till den
andre. Han tar saken mycket personligt, han tycks
inte kunna ta den annorlunda. Det är du och jag,
min gubbe lilla! Låt oss tala förstånd. Har du
inte hustru, barn, kanske? Och tänker kanske ge
dig in på ett sånt här äventyr. Behöver de inte
mat och kläder? Ungarna. (Och i hans hem finns
ett rum med små nätta barnkläder.) Tag nu lite
reson, min gubbe lilla. Så ska jag också ta lite
reson! Och tänk på ungarna -

Och han skrattar godmodigt, räcker fram sin
välvårdade hand, tar en näve. För tusan gubbar.
Handslag.

Det blir handslag på handslag - hela raden
utefter. Gamle Gråberg stirrar fascinerad på den
vita, välvårdade handen, som fångar näve efter
näve. Han mumlar: