Sida 340

Han går mot sitt rum. Hon säger, med en viss
tvekan:

Ja - du behöver inte gå för min skull. Du
vet - jag får ju ändå sällskap - och om du är
trött -

Han lyfter handen till en artig protest men
hejdar sig. Någonting i hennes tonfall säger
honom, att protesten är överflödig, kanske rentav
malplacerad. Han står ett ögonblick med ryggen
vänd mot den vackra spegelbilden. Ett ögonblick,
två, tre: han utför dagens sista ommaskering,
kanske den svåraste. Han vänder sig mot sin hustru,
säger:

Ja visst, det är så sant. Kommer han och
hämtar dig?

Hon nickar; och han säger: