Sida 342

stilla i tamburen, släcker ljuset. Han går långsamt

genom rummen, släcker ljus efter ljus. Sist stannar
han framför den upplysta spegeln men betraktar
varken sin egen bild eller något annat. Han släcker
ljusen.

Herr ordförandens hem är försänkt i mörker.
Och tystnad. Han vandrar sakta av och an genom
rummen; känner dem alltför väl för att behöva se.
Stöter inte emot någonstans. Stannar. Går. Stannar.
Ibland för en kort stund, ibland för en lång. Om
han ännu här i mörkret, tystnaden, ensamheten
har några maskeringsbekymmer, veta vi ej. Kanske
vet han det icke själv.

Sist går han genom det ödsliga och kalla rum,
som för några år sedan var sängkammare. Stannar
vid en dörr. Trevar i fickorna, tar fram en nyckel,
öppnar, tänder ljuset.