Sida 344

att döma hans enda.

Han slår sig ned på en stol, en ganska
obekväm stol för resten av vitlackerat trä utan
stoppningar. Som vilstol betraktad är den kanske den
olämpligaste, som finns i hans hem. Men där blir
han nu sittande minut efter minut, kvart efter kvart,
den uttröttade.

Hans ansikte är utan mask, slappt, gammalt,
kraftlöst men icke sorgset, icke oroligt. Uttrycker
det något, så uttrycker det en trygg tålmodig
förbidan. Han lyssnar.

Herr ordföranden, som talat hela dagen, lyssnar.

Och snart blir det uppenbart att han verkligen
hör någonting. Hans ansikte svarar, han nickar
samförstånd, han småler, han skakar sakta på
huvudet.