Sida 345

Till sist börjar han åter tala.

Han viskar, viskar.

Den, som nu lyssnade till honom, skulle
förgäves söka den logikens skärpa, den viljans styrka,
den uttryckets kraft, som eljest plär utmärka herr
ordförandens tal. Nej, han skulle finna dessa
viskningar med ett dött barn barnsligt
osammanhängande.

Och likväl förefaller det herr ordföranden själv,
som skulle han nu för första gången under en lång
dag tala till en människa.

Eller rättare sagt - kanske: Som en människa.