Sida 69

blå sidenkappa och ett blekt, fetlagt ansikte som
bra litet påminde om den skytiske ynglingen men
desto mer om den förfarne ränksmidaren Carl
Ludvig Arnfelt.

Far! Far! ropade unge baron och skyndade mot
dörren. I sista stund sträckte sig kaplanen ur
sängen och grep honom i smalbenet och utan att
släppa sitt tag sade han förebrående:

Vilken föreställning skulle hans excellens herr
baronen få om sin sons förstånd och seder, ifall
Johan Ludvig i bara särken gjorde sin reverens!
Bida vackert tills i morgon och lägg skrivboken
under huvudkudden, så att han inte förglömmer
vad han har att säga sin kära far.

Därvid fick det bero.

Följande morgon sade kaplanen: