Sida 80

Och han öppnar stora famnen.

Nu - farväl!

Han förmår endast framstamma:

Far - mitt möderne - mitt möderne -

Kära fars armar falla till sidorna, den blå
sidenkappan hänger slankig kring hans kropp som
skynket kring en fågelskrämma. Ansiktet bleknar till
grått, ögonens glans mattas, endast munnen
behåller sin starkt lysande färg. Unge baron iakttar
med stigande ångest denna förvandling, vars orsak
han ej förstår.

Äntligen säger baronen:

Nu tog du mig på det ömma, Johan Ludvig.
Ack ja, jag har väntat dina reprocher. Trodde dock