Sida 37

Hannes böjde ett knä. Men ännu en gång vände
han sig mot frestaren och sade:

Se mig in i ögonen.

Främlingen närmade sig försiktigt, gående på tå
med överkroppen framsträckt. Han förde sitt huvud
intill Hannes och spärrade upp ögonen. Missmodig
suckade Hannes:

Ack, jag ser ingenting. Likaväl kunde jag stirra
ned i det gröna havet. Var äro mina vänner?
Var äro mina fiender? Nyss, kamrat, voro vi två,
och jag kunde tvista med dig. Nu är jag ensam med
mitt hjärta.

Och vänd mot altaret sade han:

Jag tackar dig Gud, som skonat mig och mitt
hus för bitter nöd. Jag tackar dig, att du låtit mina