Sida 38

kära knektar falla för fiendehand, därigenom
frälsande mig ur en svår förlägenhet. Jag tackar dig,
att du låtit min stackars trumslagare dö, ehuruväl
han var mig kär och endast ett barn. Ty varför
skulle han ensam återvända? Eller skall jag gå till
rätta med min herre? Alla mina knektar äro döda
och jag tackar dig. Du har gynnat mina planer och
icke kommit mina beräkningar på skam. Du har
hört min bön, sådan som jag i oro och vånda bett
väl icke med läpparna men i mitt hjärta.

Bakom sig hörde han ånyo det underliga skrattet
utan eko. Och tycktes det honom likna ljudet från
en ostämd harpa, som slås av vanartiga händer.
Men numera brydde honom icke djävulens konster.
Trött och utan glädje återvände han till sitt hem.


Främlingens budskap besannades och likaså hans
spådom. Ty från den dagen fogade sig allting på