Sida 354

släpper den icke med blicken.

Ärendet?

Judit sätter sig, det sker icke fullständigt
frivilligt. Ärendet är stentungt. Att gripa om det i
ensamheten, att släpa det över gator och torg,
uppför marmorstegen i bankpalatset, förbi gapande
ungherrar och medlidsamma f. d. balkavaljerer, det
är alltsammans tungt. Men tyngst att ställa det
till rätta, just till rätta inför fienden. Hon gör ju
så gott hon kan. Hon talar med detta överjordiska,
onaturligt rena lugn, som utmärker den
poesi-uppläsande flickan en skolavslutningsdag. Hon talar
ödmjukt men värdigt, oförståndigt men mycket,
mycket sakligt. Och till slut säger hon:

... och nu ville jag bara fråga, om det ändå
inte kunde finnas något sätt att - att -