Sida 359

Ni är bra lumpen.
Det är nu, mitt i hennes hjärtas barnsliga
upphetsning, som lönnlådan börjar spöka på ett
oroande feberaktigt sätt för Judit Brahms inbillning.
Orsaken är väl den, att fienden så helt tyckes
ägna sin uppmärksamhet åt lådans innehåll. Judit
bevärdigar han icke med en blick. Hennes ångest,
hennes lidande och den heroiska beslutsamhet, som
säkerligen glittrar likt en gloria kring hennes änne
- allt detta finns ej till för honom. Endast lådan.
Hans tonfall blir alltmera förstfött, nästan
grubblande. Ännu talar han till henne men gitter knappt
fullborda sina meningar.

Såå - ni har kommit på eget bevåg? Nå i
våra originella tider -

Hur ängsligt bevakande de feta, gulvita
händerna skugga lådans kanter! Vem kan betvivla
att den gömmer en hemlighet? En av de många