Sida 372

Den rundhuvade vänder sig i övermått av
förundran till den tålmodigt tidningsläsande herrn.

En sån liten satunge, säger han, att kunna
trolla!

Och de slå tillsamman sina kloka huvuden.

Men i det allra heligaste har chefen åter
krupit in i sitt skal, och åter öppnar han den
hemlighetsfulla lönnlådan och tar fram det föremål, som
väckt Judit Brahms undran.

Han granskar det omsorgsfullt. Han rynkar
pannan. Läpparna skiljas och blotta en tandgård, där
konsten firar större triumfer än naturen. Ler han?
Föga troligt. Det ingår icke i mannens vanor att
le. Men väl att ilsket eller vresigt visa tänderna.
Sådana de nu äro -