Sida 479

han sig på tå till dörren och lyssnade. Vindstrappan
knakade. Han öppnade dörren och viskade
ut i mörkret: Judith -- Judith --

Tystnad. Han stängde långsamt dörren men lade
icke på haken. Han kröp ned i bädden, släckte
ljusen. Han sade till sig själv: Jag vill bara tänka
på dem därhemma --

Inom några ögonblick hade han somnat --

Han vaknade. Rummet var upplyst, han såg de
fyra lågorna. Judith stod böjd över honom. Hans
hjärta började dunka, dunkade, dunkade. Ack, det
gjorde nästan ont. Han sträckte upp armarna och
grep med skälvande händer kring hennes huvud.

Judith - Judith -

Hon sade: För dig heter jag Judith. För honom