Sida 132

att fru Grossman ler! Den ene av de två är
tydligen »vän i huset», beskäftigt, förtroligt, och lite
mer än förtroligt hjälper han flickorna med
ytterplaggen. Jagar på dem - bilen väntar. Den andre
ter sig mer främmande i omgivningen, mer
reserverad. Men också han byter ju ord med de
munviga flickorna, skrattar.

Likväl är det hans skratt, hans röst som verkar
förvandlingen.

De sköna ha sina nycker - vem kan väl veta
det bättre än deras entusiastiske och konstförfarne
vän. Men måtta i allt - en gräns bör det finnas!
Och när nu flickan, som inom kort skulle ha blivit
en charmant grevinna eller en skälmsk liten page,
springer upp, ohjälpligt ruinerande hans händers
verk, slitande hans vackra lullull från kroppen,
knövlande det mellan händerna - då går det för
långt! Då måste tusenkonstnären beklaga sig, och