Sida 133

för vem, om ej för husets härskarinna. Alltså stiger
den förtörnade konstnären ut till fru Grossman,
nu ensam med sina katter. Bakom honom reglas
dörren.

Där står den lille mannen med handflatorna
utåtvända till en gest av undran och förtvivlan, med
de spetsiga skuldrorna högt uppdragna, med det
snipiga ansiktet präglat av en rättvis harm. Där
sitter fru Grossman, lugn och stel ännu i sin
undran och vrede, men med en allt hårdare glans i
blicken, ett allt stramare och beskare leende på
läpparna. Och mellan dem och kring dem skjuta
katterna kelet rygg.

Och i rummet bredvid? Sätter man ögat till
nyckelhålet, så upptäcker man till en början
ingenting just. Flickan har väl förutsett den lille
mannens nyfikenhet och släckt ljuset. Dock, snart kan
han ge fru Grossman upplysningar. Han ser