Sida 134

hennes silhuett mot fönstret. Tydligt och i detalj kan
han väl icke urskilja vad hon har för sig, ser
likväl att hon klär sig, klär sig brådskande, mycket
brådskande. Och det kan behövas, ty nu kommer
hennes kavaljer för att hämta henne. Det är en
städad och hygglig ung man, ytterst korrekt, kanske
en av herr Axels medspelare den där lugna kvällen,
kanske också någon annan - vem kan skilja bär
från bär?

Emellertid hör punktlighet till hans vanor och
till hans rättigheter, han sitter med uret i hand, och
det är en tämligen småsur kavaljer som väntar
Ingrid, då hon äntligen träder ut ur sin kammares
mörker. I dörröppningen står hon själv som ett
mörker, svept från hjässan till fotabjället i en svart
domino, en elegant domino, naturligtvis,
sidenglänsande, men tämligen dyster dock. Betyder
ingenting! Hennes ögon le, hennes läppar le, kroppen
i sitt dystra hölje tycks spritta av karnevalshumör.