Sida 139

verklighetens maskerad. Och hon förtröttas icke,
blyges icke, går från grupp till grupp, från lövsal
till lövsal. Och var hon kommer stelnar den
uppsluppna glädjen, stelnar som livet i prinsessan
Törnrosas slott. Och tiggerskan vandrar, tigger,
söker, tigger, vandrar. Ensam.

Ensam? Och kavaljeren? Den elegante
kavaljeren, som bättre än masken borde ha kunnat
övertyga fjärilarna om att det här dock endast var
fråga om ett karnevalsskämt? Ack, han står
alltjämt kvar vid grinden och så småningom
förvandlas han från en mycket korrekt ung man till en
mycket förbryllad, nervös, förtörnad. Han vrider
och vänder sig, han söker i alla fickor, han tar
sig för pannan, grubblar -

Mittelgången, där clair-obscur råder, leder genom
en pergola, som är vinterträdgårdens lysande
centrum. Här korsas alla vägar och alla banor. Här