Sida 140

har just nu en fladdrande skara amoriner - i olika
skepnader, men alla höljda i festens glitter -
gäckande samlats kring en ung man, som håller
dem stången så gott han kan och icke utan
framgång på denna galanta gäckeriets tornerbana. En
flyktig fäktning dock, där riposten dödar innan
den träffar - eller driver på flykten. En efter en

fladdra amorinerna bort, ut i sidogångarnas
smeksamma skymning. Och där står nu den unge
mannen ensam i festens och ljusets centrum. Finns
det någonting mera ödsligt, melankoliskt,
beklämmande än ensamheten i en festlig, strålande sal?
Den kommer plötsligt, den skall plötsligt försvinna,
den varar minuter eller ögonblick - dock länge
nog för att ensamheten skall andas ut, fylla luften
med en nästan spöklik stämning av tomhet,
likgiltighet, leda.

Och där kommer emot honom ur mittelgångens