Sida 106

ögon vidgas, långsamt.

Där inne fortsätta spelarna sin halvsömniga och
korrekta bridge. Allt är tryggt, lugnt, sig likt.
Världen omkring dem är storstaden - den
ljusglittrande - deras egen värld. Och det dröjer en stund
innan ens den mest känslige av dem förnimmer
närvaron av någonting främmande. Men den gör
sig förnimbar. Han känner en viss oro, denna oro,
som känsliga personer ofta erfara då någon osedd
betraktar dem. Han vrider sig, rycker på axlarna,
ännu halvt omedveten om sin oro. Så ser han sig
plötsligt omkring. Han skuggar med handen för att
kunna se bort mot fönstret. Så reser han sig, står
några sekunder obeslutsam, går till fönstret.

Det är mitt i en givning: hans medspelare ha
ingen orsak att lägga märke till hans frånvaro
eller till honom själv, där han står halvt
framåtböjd och stirrar ut på gatan. Likväl blir han