Sida 107

stående rätt länge och fullständigt orörlig. Vad han
ser fascinerar honom, suggererar en stämning av
plötslig skräck. Han urskiljer ej stort mer än ett
uppåtvänt flickansikte, ungt, vackert, men blekt
förgrämt och livlöst. Skenet från en båglampa ger
huden en blåaktig teint I detta döda ansikte leva
endast ögonen, stora, vidöppna, drömskådande,
brinnande av en sista ångest, även den nära att
slockna. Det är den syn som binder honom.

Och hon där ute? Hon ser väl endast en ung
man, en förunderligt lycklig och ljusomströmmad
ung man som betraktar henne med skräck och
kanske medlidande. En ung man som kanske några
ögonblick känner ett deltagande för hennes varelse
av helt annat slag än det fru labyrintens madonna
bjöd henne. Och plötsligt småler hon. Småler
därför att han är vacker, småler därför att han kanske
är god, småler därför att det glittrar och blänker
för hennes ögon eller därför att det dock till sist