Sida 109

Kanske dock icke alltid.

Fönstret har slocknat, tiggerskan står kvar,
alltför slö att fatta hur ett så vackert, lysande fönster
kunnat så hastigt slockna. Nu kommer herr
betjänten, värdig och god som en allmoseutdelare
anstår. Han räcker henne myntet med en förklarande
åtbörd mot fönstret. Troligen säger han henne
också att hon bör visa sin tacksamhet genom att
fortast förfoga sig därifrån. Och hon lyder. Men
plötsligt stannar hon, vänder sig om. Båglampan
över hennes huvud belyser ett ansikte där ett sista
trots och en sista smärta, en sista stolthet och en,
sista vrede flammar upp. Tiggerskan kastar myntet.
Så sjunker hon åter ihop, blir åter en viljelöst
drivande spillra.

Den livlige och välgörande unge herrn, som
genom att draga för gardinen tror sig ha strukit
flickansiktet ur minnet och som vidare tror sig ha