Sida 113

i nära släkt med misstro, hos den gamle tjänaren,
som bekymrad och beskäftig sysslar i rummet.
Snart skickas han emellertid av sin husbonde att
skaffa flickan någonting till livs.

Så äro de då allena, varken mer eller mindre
allena än nyss, då en glasvägg skilde dem åt. Axel
hjälper henne av med hatten och den eländiga lilla
kappan. Än mer, han faller på knä och snör upp
hennes kängor. Hon gör ingen åtbörd för att
hindra honom, hon låter allt ske som det kommer
i denna äventyrliga dröm. Och på alla hans frågor
har hon blott en skakning på huvudet och ett
svagt leende till svar. Han tar hennes blåfrusna
händer och värmer dem mellan sina.

Och plötsligt äro de än mera allena än nyss.
För några ögonblick har storstaden upphört att
vara till, och den mörka labyrinten, den korrekta
klubben, själva det vackra rummet. Och den