Sida 117

mindre för honom än förlusten av - ja, av vad?
Han gör sig inte så noga reda för den saken. Men
han stoppar beslutsamt nyckelknippan i fickan. Och
när han nu höjer blicken och ser sitt eget gruvligt
bekymrade och grubblande anlete i spegeln
mittemot, måste han skratta.

Men några sekunder senare måste han skratta
ännu hjärtligare, ty sedan han dragit av sig rocken
och lämnat den åt tjänaren upptäcker han alltjämt
i den förrädiska spegeln hurusom gubben med
förbittrat envis min och tyst muttrande för sig själv
drar upp nycklarna ur fickan. Omöjligt att stå en
så halsstarrig trohet emot! Så i Herrans namn då,
han får väl göra gubben till viljes! Halvt förargad,
halvt leende rycker han åt sig knippan. Ska det
låsas och reglas så ska det åtminstone icke ske
med så fubbliga händer. Alltså smyger sig herr
Axel på tå bort till rummet, lyssnar vid dörren,
lyssnar så länge och ängsligt som om han själv