Sida 121

även den, fast icke av silke. Och se hennes
ansikte -

Men det blir icke någon förklaring, än mindre
någon högt uttalad vilja. Det yttras icke ett ord.
Den vilja som segrar är stum, den har icke ens en
åtbörd. Likväl måste han släppa sitt grepp kring
låsvredet, måste sänka blicken, måste vända sig
bort.

Det är hennes leende som tvingar honom. Samma
leende som tvang honom att vända sig bort från
fönstret. Icke en levandes leende, utan leendet
hos den som oåterkalleligen dömts.

Och nu själv dömer.

Labyrintens mynning öppnar sig mot storstadens
flammande torg. Träder man in i den långa, raka,
trånga, tunnelliknande gränden, plågas man av ett