Sida 122

mörker som växer för varje steg. Och ovillkorligen
vänder man sig om mot tunnelns lysande mynning,
man gör det en gång, två gånger, tre gånger. Men
även det blir en plåga. Och man slår in på någon
av sidogränderna, de vinkelformiga, de s-formade,
de cirkelformade, de aldrig raka. Därifrån syns icke
längre storstadens ljus.

Men där finnas ju andra ljuspunkter, om än
matta. En sparsamt lysande lykta här och var, ett
grådaskigt sken från någon ruta. Café Polens
fönster till exempel är upplyst hela natten. Det har
ingen gardin, och man behöver inte sträcka sig på
tå för att se in i lokalen. Efter midnatt har den
sina bästa timmar, sin bästa publik. Fru Grossman
är alltjämt en madonna, målad av någon naiv
konstnär, etablissemangets prydnad. Och alltjämt
är hon lika stel och lika leende, och alltjämt håller
hon katten i famn, smekande honom med
juvelprydda fingrar. Men hon är nu omgiven av några