Sida 99

Labyrintens madonna och kyparen, hennes
värdige präst, vars tjänster hon tar emot utan att
ägna dem någon uppmärksamhet. Hennes
juvelbesatta händer, som oavlåtligt och långsamt smeka
katten, samt de spelande ögonen är det enda
rörliga i bilden. Blicken söker, suger, smeker.

Den har för närvarande icke mycket att söka
mellan de fyra kala väggarna. Förutom kyparen
och katten finns det blott ännu ett liv, en kvinna.
Hon sitter i en vrå av rummet, lika orörlig som
madonnan, ännu orörligare. Hon har ingenting av
madonnans prakt eller av hennes värdiga, nästan
ämbetsmässiga stelhet. Hennes kropp är upplöst i
slapp och hopplös trötthet. Man kan så gott förstå
att hon hör till dem som gått vilse i labyrinten.
Hennes huvud, starkt bakåtlutat, stödes mot muren.
Ögonen glimma fram under halvt sänkta ögonlock.
Se dessa ögon något, så är det säkert ingenting
annat än grändernas smutsgrå skymning, deras