Sida 151

Kavaljeren ligger på alla fyra och plockar sedlar,
fru Grossman desslikes. Det är onekligen en löjlig
syn. Och flickan må väl skratta. Då glömmer
kavaljeren sina sedlar, glömmer fru Grossman,
glömmer kvällens smälek och förtret; han slår
armarna kring hennes knän, drar henne intill sig,
kysser hennes händer, hennes kjortel. Och flickan
skrattar.

Böjd och förödmjukad, fast på ett annat sätt,
sitter vid sitt skrivbord Axel med huvudet stött och
ansiktet dolt i händerna. Onekligen har han råkat
i en brydsam situation: han har satt sin heder i
pant och tagit en person i förvar, som var allt
annat än värd hans försvar. Lindrigt sagt, har
han gjort sig löjlig.

Likväl är det icke över den sidan av saken han
grubblar. Löjlig eller ej, det bekymrar honom icke
det minsta. Han ser för sig en syn som icke vill