Sida 152

skingras. Han ser det där främmande och
skrämmande flickansiktet, som en viss lugn afton på
något hemlighetsfullt sätt lockade honom bort till
fönstret. Vad var det för ett ansikte? Vad var det
för en varelse? En tiggerska? Säkert! Hennes ögon
tiggde, hennes mun tiggde, hennes leende, hela
den hjälplösa, eländiga lilla varelsen tiggde. Men
vad?

Guldmyntet hade hon kastat. Det var att bryta
det naturliga bindestrecket mellan tiggerskan och
börsen. En förbisnuddande misstanke hade kunnat
såra henne så djupt att hon obevekligt avstod från
alla en ny vänskaps eller kärleks säkerligen ej
njugga håvor.

Och så nu? En tjuv helt enkelt, en tjuvaktig
slinka.

Det är en gåta att grubbla över med sänkt huvud