Sida 155

sin tjuvaktiga gäst. Någon tiggerska är hon icke
längre, snarare en liten grevinna av siratligaste
rokokosnitt, en läcker skapelse som inte ens
tusenkonstnären behövt skämmas för, en prydnad för
varje mänsklig maskerad. Och så ivrig och så livlig
hon är, så brått hon har! Skynda sig, fru
Grossman, med kappan, och var är bilen, herr kavaljer?
Är hon så rädd att maskeradens ljus skall slockna
innan hon får dansa, beundras, skratta - skratta
ut? Eller tror hon kanske på ett nytt möte - som
hon åter skall forma efter sitt behag och sitt
trotsiga hjärtas ingivelse?

Ett möte blev det verkligen. Bilen susar
snuddande nära förbi en ung man som skyndar
tvärsöver torget. Men varken ser hon honom eller
han henne. Han går mot labyrinten: oron jagar på,
desto mer som han icke rätt vet var han skall söka.
Hans enda hållpunkt är hotellet med det stolta
namnet, fru Grossmans residens. Dit styr han