Sida 160

riktigt karnevalsskämt. Hon höjer revolvern, siktar
på den flödande ljusskålen i spökrummets tak.
Och fönstret, som lyser så vackert långt in i
labyrinten, slocknar plötsligt.

Skaran tar till flykten, räddar sig in i labyrinten,
stannar för att skratta ut. Det sista
karnevalsskämtet, skrällen, skärvregnet från det krossade fönstret
har tydligen från lilla grevinnan förjagat varje
spår av tungsinne. Hon rycker till sig en fackla
och leder nu skarans muntra vandring genom
labyrintens gränder.

För Axel, som nu tröttnat att vänta på
tiggerskan, men som dock, obeslutsam och orolig, driver
omkring i närheten av hotellet, är det en rätt
sällsam syn, detta brottstycke av en glad,
fantastisk fest i en så dyster omgivning. Och
sällsammast för honom ter sig väl den lilla
rokokogrevinnan, vars uppsluppna glädje fyller gränden