Sida 163

För kavaljeren får den emellertid en
kännbarare och obehagligare följd: ett kraftigt slag
av en slocknad, sotig fackla. Och fastän slaget
utdelats av en liten grevinnehand, känner han sig
sinnad att hämnas. Ett ögonblick ser situationen
så hotande ut att den unge mannen vid fönstret
skyndar till kaféets dörr. Men en blick genom dess
ruta säger honom genast att situationen räddats.
Fru Grossman och hennes vänner ha lugnat och
tröstat den förorättade.

Vad grevinnan beträffar så halvsitter hon på
bordet framför flickan. Hon har väl gjort några
frågor, ty den andra berättar något, sömnigt, trögt.
Och vad hon berättar kan väl inte stort intressera
rokokodockan. Snarare tycks hon betrakta varelsen
framför sig på samma sätt som ett barn betraktar
någon underlig och allt annat än vacker leksak.
Och tveksamt och nästan motvilligt lyfter hon