Sida 166

i ett försiktigt grepp mellan yttersta
fingertopparna.

Så rullar hon långsamt ihop den i handen, gör
den till en boll, för den till sin kind, smeker sin
kind, sluter ögonen.

Och plötsligt brister hon i gråt, sjunker ned över
bordet, sjunker samman som en trasig docka,
rokokogrevinnan. En marionett som kommit i olag.

Den erfarna fru Grossman, som hört så många
flickor gråta och sett så många marionetter falla
samman, kommer hastigt till hennes hjälp, lägger
sina händer moderligt på hennes skuldror.
Det behövs icke mer för att marionetten åter
skall få liv. Hon drar sig hastigt, men icke bryskt,
undan fru Grossmans modershänder. Hon spelar
åter sin roll och förträffligt. Hon niger så sirligt
som blott en rokokogrevinna kan niga för fru