Sida 177

olivgrönt. Mitt på salens trasiga vaxduksmatta satt
Mike d. y., skyldrade med skallran och ropade:
Pa-pa! Todanz svarade saktmodigt: Jag är icke
din pa-pa mer än någon annan, men du har ansett
dig ha rätt att ruinera mig. Nå ja, det kan
möjligen vara ett bevis för att jag är din pa-pa. -
Fru Todanz låg på den låga divanen, håret
utslaget och armarna slappt nedhängande så att
fingerspetsarna doppades i golvets damm. Hon
blundade men såg nu upp och sporde: Är du
ruinerad, Mike? - Ja visst tusan är jag det, sa Mike
och förändrade färgen till blårött just som en
kameleont. Fru Todanz fortsatte efter några
ögonblick: Och det är ju sant vad du sa - det var bara
en slump att vi älskade varandra? Todanz svarade
som han tyckte diplomatiskt: En man står vid sitt
ord. Fru Todanz slöt åter ögonen, gäspade hjärtligt
och mumlade: Nå då så.

Det var familjen Todanz svanesång.