Sida 180

pysen mellan sina korslagda ben. Där satt nu unge
Mike liksom i en gudoms hägn; han ropade ut
allehanda befallningar, som måhända andar
åtlydde, och tycktes med sin skallra styra världen.
Den gamle bakom honom torkade tårar och blod.
Han lyssnade. Det var tyst omkring honom
- blott gossens pladder och skallran, som ringde
likt en nattvardsklocka. Mike upptäckte att han
var ensam med pysen, ensam ej blott i det
sjaskiga rummet, nej, i hela den sjaskiga världen. Han
strök med handen över det lilla huvudklotets glesa,
lena hår. Han yttrade allvarligt: Naturligtvis är
du min son, Mike, min och ingen annans.

Han tillade beslutsamt: Jag ser mig nödsakad
att göra någonting för dig, min gosse -

- - -