Sida 215

mötesställen voro svepta i det djupaste töcken och
envar sockenbo undvek finkänsligt att beträda den
fridlysta marken. Deras kärleksbrev tummades
kanske någon gång av nyfikna gummor, ty
brevbäraren var en lat sälle, som gärna rastade i
stugorna. Men icke ens den svartaste tumme
förmådde beröva dem doften av fröken Lottens
rosenparfym. Deras blickar och hemliga tecken från
kyrkbänk till kyrkbänk tycktes nästan höra till
högmässans ritual och stötte ej ens den frommaste
för huvudet. Ty vem kunde ondgöra sig över
denna kärlek, som tålmodigt och troget kämpade
mot en ofördragsam och hårdhjärtad moders vilja?

Sålunda förflöto två år, och Olof Schager hade
redan återvunnit mycket av den aktning, han
på grund av sitt snedsprång förlorat. De hinder,
som mötte hans kärlek, hade i själva verket
utvecklat hans manliga vilja och gjort honom klokare,
allvarligare, mildare och kraftigare. Han hade satt