Sida 224

Om kära mor går till Stora Vi, så får hon kaffe!

Strax fick den stumma munnen ljud: Åkk, kaffe!
Åkkåkkåkk kaffe! skrek hon och skuttade fram
som en jättegroda i landsvägsdammet. Herr Olof
smålog. Han betvivlade icke att gumman efter ett
sådant löfte skulle gå raka vägen till köket. Det

gladde honom, att han kunde bereda den olyckliga
varelsen ett nöje. Han tog det som ett gott
förebud.

Hästen behövde icke känna sporrarna för att
sätta av i galopp. Gumman hade tydligen skrämt
honom. Herr Olof, som under sin tvekan förlorat
sju eller åtta minuter, gav honom så gott som
fria tyglar. Det blev en lustig ritt, en glad ritt, en
god ritt. Trots den starka farten vände han sig
ett par gånger om i sadeln och konstaterade med
tillfredsställelse att den svarta grodan alltjämt